det gör så ont ibland när man är femton år.



Bild

Det kan vara en måndag, det kan vara en fredag. Klockan kan vara mitt i natten eller mitt på dagen. Man kan vara sprudlande glad eller fruktansvärt ledsen. Ibland tänker man att kärlek är det finaste som finns, att man vill vara kär tusen gånger om. Ibland vill man skrika och kasta tallrikar i golvet. Varför gillar han inte mig?!

Man fastnar i ett mönster, tänker på alla gånger han kramat en och man känt sig sådär pirrig i magen och bara vill skrika rakt ut. Ser hans leende framför sig, det där leendet som får en att rysa. När man försökt vara arg har han plockat fram det där leendet och så är man plötsligt inte arg längre. För det går bara inte. Hör hans röst i huvudet när han säger ens namn sådär mjukt och lätt, som om det vore det finaste och ömtåligaste namnet i världen. Som om det måste behandlas som mormors dyraste porslin. Man tänker på de där gångerna då man skrivit till honom klockan 23.12 på kvällen, varit arg och ledsen. De gångerna då han frågat ”vad har hänt?” och varit världens finaste och läst precis varenda ord av det man skrivit. Tänker på de dagarna då han uppmärksammat att man klippt sig, skrattat åt ens annars väldigt dåliga skämt. När han tröstat en när man haft en dålig dag, när någon sagt något dumt. Fina ord som ”Ta inte åt dig.” som räddat hela situationen. De gånger han låtit sin hand röra vid ens axel, bara för några sekunder, men ibland är några sekunder allt som behövs.

Och sen plötsligt ser man honom på stan, hans fingrar är sammanflätade med den där vackra blondinen i parallellklassens fingrar. Han går förbi en, säger hej med världens gladaste tonfall och går vidare. Som om det inte vore någonting. Själv står man kvar, mitt i folksamlingen i centrum och vill radera alla bilder man har på honom. Vet att man kommer ångra det. Vill aldrig mer att han ska fråga om man har klippt sig eller har en ny tröja, bestämmer sig för att inte svara nästa gång han frågar någonting. Tänker att man aldrig mer vill se det där leendet, aldrig aldrig aldrig! Men sen lugnar man ner sig och undrar vem som ska få en på det där sprudlande glada humöret om inte han. Orättvist. Orättvist, orättvist, orättvist.

Det kan ta fyra dagar eller tre månader. Man kan gråta, skrika, skriva ledsna texter på skrynkliga lappar. JAG HATAR KÄRLEK. Kramas extra mycket med andra pojkar. Låta ens vänner bjuda på middagar och säga att han ändå inte är ens typ. Att det finns många bättre. Och man nickar när de säger det men skakar på huvudet inombords. Aldrig. Men sen en dag är det bara borta. Då tål man att se det där leendet utan att bli fullständigt galen inombords. Det är ju bara ett helt vanligt leende. Man kan föra en konversation med honom utan att bli alldeles knäsvag. Prata om det fina vädret eller om den där nya kameran. Se in i hans djupblåa ögon, undra varför man tyckt att de var så speciella. Pojkar med bruna ögon är ju mycket finare. Man tänker att han nog inte var världens finaste pojke ändå, att den vackra blondinen i parallellklassen kan få ha honom för sig själv. För det finns en speciell pojke för alla flickor, och man hinner träffa många söta pojkar under sitt liv.
Ibland tar det bara lite längre tid att hitta dem.

Texterna är skrivna av mig och får INTE kopieras.


Kommentarer
Postat av: NATALIE

oj jag blev verkligen helt..tagen av texten. Jättebra skrivet och det var så sanna ord.

2010-03-27 @ 16:22:59
URL: http://naataali.blogg.se/
Postat av: Julia

Jätte bra skrivet! Verkligen! Ta åt dig av allt beröm ;) Jag kände igen mig i mer än vad du tror :)

2010-03-28 @ 09:19:13
URL: http://hometome.blogg.se/
Postat av: Julia

svar: tack! gud vad glad jag blir! :D

2010-03-28 @ 18:48:16
URL: http://hometome.blogg.se/
Postat av: NATALIE

svar: tack! Sara, som fotade, är jätteduktig :)

2010-04-02 @ 18:33:18
URL: http://naataali.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0